16 januari-en dag på
stranden, hmm nä… en dag i sanden.
Ah, Sweden! God morgon, smaklig måltid!, utbrister
servitören som jag som hastigast såg vid lunchen igår, när jag kommer till den
stora frukostbuffén. Ja, suck, dom har lärt sig svenska här, tyska och
italienska också. Frukosten var superb, så mycket olika brödsorter att välja på
och så fantastiskt god ost och fruktsallad och för att inte tala om den gröna
yoghurten! Men… kaffet! Oj oj kaffet! Det är brunt vatten. Jag skojar inte, det
är minimalt med kaffepulver i det, suck. Vilken tur att det finns vattenkokare
och Nescafé på rummet så jag kan friska på lite med min egen blandning.
Morgonen var kylig och jag hade stigit upp redan 6.30. Men
på min balkong stekte solen på och det blev en härlig morgontimme där på en
stol. Sedan var det dags att packa väskan och utforska stranden. Det var
fortfarande tidigt och jag skaffade en gratis handduk och fick en plats under
en halmparasoll närmast vattnet. Nu var det plötsligt rejält hett. Efter någon
timmes solande på den helt vindstilla stranden med ett vindskydd i ryggen blev
jag sugen, sugen på att bada! Jag hämtade snorkel och cyklop och gjorde som
alla andra: begav mig ut på en långa piren. Ah, vattnet var helt okej kallt och
när man vet att något magiskt väntar där nere så gick det fort att komma i.
Bara viljan finns så klarar jag det jag med. Oj, där var det fiskar i glada
färger och koraller. Det blev en stunds simmande men när jag kom upp huttrade
jag allt bra mycket och kroppen sved av det salta vattnet. Saltet trängde in i
varenda liten por och sved. Här är torrt, torrt så det känns som det går att
tända eld på luften, vilket gör att mina händer och fötter svider extra mycket
av sand och salt. Det är smörja, smörja, smörja som gäller. Nåja, man torkar
snabbt i solen då i alla fall och jag tog mig någon timme till på solsängen
innan vinden kom. Den är riktigt kall. Och med vinden började också diverse
erbjudande om massage, ridning på häst och kamel, snorkling och kvällsunderhållning
i amfiteatern komma. Å nej, jag vill inte ha massage, jag vill inte rida, jag
vill inte åka på snorklingstur för det ska jag göra en annan dag. Redan efter
en enda dag är jag trött på tjatet och då har det inte ens börjat på riktigt
än. Jag tog mig upp till lunchen på strandrestaurangen. All inclusive är inte
så dumt trots allt, man får ju massor av tid över när man kan äta snabbt,
slipper leta restaurang till bra pris och mat för en vegetarian+fisk och vänta
på att bli serverad och få nota. Maten är verkligen superb, underbar nygrillad
fisk direkt upplagd på tallriken. Maten försvinner lätt ner i magen och man
känner sig inte äckligt mätt på något sätt. Bara det inte är den färgglada
fisken där ute i revet jag äter. Nej det kan det väl inte vara? Det står ju
fiske förbjudet!
Nu tog jag kameran över axeln, lämnade strandsängen och
vandrade iväg söderut i den djupa sanden mot Marsa Mubarak. Där ska finnas
sköldpaddor överallt! Vandringen var något längre än vad jag trodde och väldigt
öde. När jag kom fram var där tre snorklingsbåtar och en segelbåt, dom som går
i skytteltrafik med turister hela dagarna från Port Ghalib, förtöjda en bit ut.
Det fanns inte en människa på stranden!, inte en enda sköldpadda heller! Men
lugn och ro, vackra klippformationer och utsikt över… just det: sanden!
Jag mötte två andra som satte sig i en sanddyn och så gjorde
jag också en bit ifrån i lä. Jag älskar när jag hittar ett eget ställe där det
är tyst och ingen som tjatar om båtturer och rida kamel. Där var mitt ställe på
den här resan och det hittade jag redan första dagen! Kameran fick jobba, som
en galning, sanddyner och strandbilder och landskap. På hotellet har jag fotat
blommor och träd, här är som en stor trädgård. Det finns vita hägrar som verkar
helt tama och en av dom tiggde vid borden på lunchen, en annan hängde med mig
genom trädgårdslandskapet som för att vara social. Det är urmysigt att vandra
omkring här men det finns inte en enda bänk att sitta på.
Av någon anledning tror jag alltid att jag får rummet mest
avsides. Nja inte riktigt denna gång men jag bor näst längst ut på hörnet och i
rummet utanför mitt är det renovering. Fläktsystemet på rummet är det lyxigaste
jag varit med om! Det går att få kalluft och värme, inställd på olika grader,
med olika kraft på fläkten. Så på kvällen och morgonen kör jag 30 graders värme
för att värma upp mig och på dagen kan det gå bra med 22 graders värme. Ja det
är inte riktigt air condition time här i Egypten på vintern tycker jag även om
egyptierna friskar på rätt bra i receptionen.
Efter middagen gick jag en trappa upp till shopping arkaden.
Där köpte jag alltför dyra vykort och en mugg med bilder på Anubis och
Nerfertari. Sen blev jag indragen till papyrusaffären. Mannen där förklarade
allt för mig om papyrustillverkningen och målningarna. Mycket har hänt på 11
år. Nu kläds målningarna med glitter i silver och guld och det målas med fosfor
rika färger så bilderna lyser i mörkret. Jag lovade komma tillbaka och köpa,
det var ju oerhört vackert! Jag vill ha en Bastet som lyser i mörkret! Han
frågade varför jag är ensam i Egypten. Ingen vill åka med mig, sa jag. Nej, sa
han det skrivs ju mycket illa om Egypten, att det är farligt och så… Jag fick
mitt namn skrivet på arabiska och bokstäverna förklarade för mig på baksidan av
ett bokmärke och fick minsann lova att inte köpa någon papyrus i Assuan. Glad
begav jag mig tillbaka men på hörnet blev jag inkallad till George, en kille
från Luxor, och hans fina butik. Han gav mig en full rundvandring i sin ganska
stora affär. Där fanns fler bergarter än jag någonsin sett på ett och samma
ställe förut: basalt, lavasten, onyx, marmor, granit, alabaster, ”moon stone”
med fosfor som lyser i mörkret… oj då, jag måste tillbaka till honom och
handla. Jag undrar om jag kan ta hem den där stora Bastet som stod där högst
upp på hyllan? George berättade om varje bergart och var den kom ifrån och
visade en tatuering på sin handled föreställande ett koptiskt kors och talade
om att han är kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar