Nu har jag precis avnjutit en stor middagsbuffé med franskt
tema. Mmm, så gott det var, speciellt den gröna moussen till efterrätt. Det är
så mycket mat att välja på och sist jag såg så mycket mat att välja på var just
i Egypten för 11 år sedan. Dagens stora upptäckt är burken med frystorkat kaffe
bredvid kaffetanken. Morgonens kaffe var knappt ljusbrunt och jag började ge
upp, vid lunchen såg jag den: burken! Det var bara till att ösa i två rågade
skedar till det färgade vattnet och röra om. Men det är någon grekisk historia
det där kaffet och inte särskilt gott. Suck, det här är inget kaffeland, inte
ens cappuccinon jag betalade extra för under förmiddagen var tillräckligt god
för att tillfredställa mig.
Dagen började annars med en skön stund i solen på balkongen.
Vid 11 gick hotellbussen in till Port Ghalib och vi var 5 personer som kröp in
i den lilla minibussen där det spelades arabisk dansmusik på högsta volym så
hela den lilla bussen skakade. ”Disco” sa chauffören och satte iväg mot Port
Ghalib med gasen i botten. Hjälp! Det här var nog nästan snäppet värre än den
där taxifärden i Budapest 1990. Precis som på den färden fann jag inget
säkerhetsbälte. Jag vågade inte titta framåt, knappt åt sidan heller. Men vi
kom fram välbehållna till ett nästan folktomt Port Ghalib. Stackars egyptierna,
kafféerna gapade tomma och jag var nog den enda som besökt basargatan den dagen
tror jag. Nåja, det började redan nere på kajen där det var korallrev och
fiskar att titta på. Hur nära kajkanten man än gick så fick man minsann inte
vara ifred för de butiksinnehavare som fanns på andra sidan gatan. ”Hello”,
”Where are you from?”, ”What’s your name?”, ”Take a look in my shop, only the
best prices”. Jag svarar alltid artigt, tack men nej, senare kanske. “Promise?”
ja, jag lovar. När jag kom fram till basargatan blev jag indragen i första
bästa butik. Jag kunde inte hålla mig utan ville ha en Bastet i guldglans.
Brons, sa killen i affären. Jag är inte bra på att pruta så jag betalade
alldeles för mycket och det ser mer ut som koppar än brons. Men han lovade ju:
”for you the best price”! Han hade bilder på Che Guevara i sin butik. Sen blev
jag bjuden över till kusinens butik för att lukta på kryddor och parfym. Där
fick jag underbart starkt svart te och en puff att sitta på. Kusinen pratade
ryska med två andra kunder och killen jag handlat hos viskade till mig: ”I
don’t like russians”. Han berättade att han jobbar på flygplatsen också,
egyptier behöver mer än ett jobb för att överleva. Nåväl, jag sa att jag inte
gillar kryddor, måste tillbaka till lunchen på hotellet och lovade att komma
tillbaka. Jag gick en stund till stranden och satte mig och solade innan färden
gick tillbaka mot hotellet. Port Ghalib vill jag kanske inte tillbaka till,
lite för sterilt och konstruerat utan charm och tyvärr inget liv och rörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar