Drömmen om Teneriffa

Det var i mars månad 2003 som jag landade på Teneriffa. Teneriffa var då inte något annat än en passage för att kunna komma till La Gomera. Bussfärden genom Los Cristianos kändes okej men att stå i hamnen och se den långa stranden packad med parasoller och turister gjorde mig lite rädd. La Gomera var mitt första möte med Kanarieöarna och oj så mycket fördomar jag hade. Det var nog dessa fördomar mot Kanarieöarna som gjorde att jag inte kunde uppskatta det första mötet med Teneriffa.
La Gomera var det ljuvligaste jag upplevt och är än idag det ljuvligaste jag upplevt. På vägen hem väcktes nog tanken att ja, kanske, en dag, den dagen då jag vågar mig på en restresa så kanske ja, Teneriffa kanske. Nu har det gått några år och tanken har väl funnits kvar men inte växt sig starkare. Det var först när min resa till Egypten blev inställd och jag fick träffa den magiska ön Lanzarote för första gången som jag förstod att det finns något där i alla dom Kanariska öarna som är helt skilt från den bild som jag tidigare hade. Kanarieöarna är ett underverk i spännande naturfenomen och vackra vyer. Dessutom var det första platsen där jag såg vilda delfiner. På Lanzarote väcktes återigen tanken på Teneriffa. När jag så i julas stod beredd att åka till Egypten och plötsligt drabbades av en kris då uppstod den krisen just på grund av att jag plötsligt så mycket ville till Teneriffa så jag nästan bokade om allt. Nu är vi här, mars 2012, och Teneriffa ska det bli, kommer det att bli, januari 2013. Min bild av Teneriffa är vulkaner, vandringar längs raviner, delfiner och lavastränder och ett evigt lugn och en evig tystnad där bara havets brus hörs. Jag drömmer om att sitta på en bänk och se ut över La Gomera och de stora klipporna Los Gigantes. Efter Valle Gran Rey på La Gomera och Playa Blanca på Lanzarote är jag redo för att låta Los Gigantes på Teneriffa fånga mitt hjärta.