Dagbok Egypten dag 2

16 januari-en dag på stranden, hmm nä… en dag i sanden.

Ah, Sweden! God morgon, smaklig måltid!, utbrister servitören som jag som hastigast såg vid lunchen igår, när jag kommer till den stora frukostbuffén. Ja, suck, dom har lärt sig svenska här, tyska och italienska också. Frukosten var superb, så mycket olika brödsorter att välja på och så fantastiskt god ost och fruktsallad och för att inte tala om den gröna yoghurten! Men… kaffet! Oj oj kaffet! Det är brunt vatten. Jag skojar inte, det är minimalt med kaffepulver i det, suck. Vilken tur att det finns vattenkokare och Nescafé på rummet så jag kan friska på lite med min egen blandning.

Morgonen var kylig och jag hade stigit upp redan 6.30. Men på min balkong stekte solen på och det blev en härlig morgontimme där på en stol. Sedan var det dags att packa väskan och utforska stranden. Det var fortfarande tidigt och jag skaffade en gratis handduk och fick en plats under en halmparasoll närmast vattnet. Nu var det plötsligt rejält hett. Efter någon timmes solande på den helt vindstilla stranden med ett vindskydd i ryggen blev jag sugen, sugen på att bada! Jag hämtade snorkel och cyklop och gjorde som alla andra: begav mig ut på en långa piren. Ah, vattnet var helt okej kallt och när man vet att något magiskt väntar där nere så gick det fort att komma i. Bara viljan finns så klarar jag det jag med. Oj, där var det fiskar i glada färger och koraller. Det blev en stunds simmande men när jag kom upp huttrade jag allt bra mycket och kroppen sved av det salta vattnet. Saltet trängde in i varenda liten por och sved. Här är torrt, torrt så det känns som det går att tända eld på luften, vilket gör att mina händer och fötter svider extra mycket av sand och salt. Det är smörja, smörja, smörja som gäller. Nåja, man torkar snabbt i solen då i alla fall och jag tog mig någon timme till på solsängen innan vinden kom. Den är riktigt kall. Och med vinden började också diverse erbjudande om massage, ridning på häst och kamel, snorkling och kvällsunderhållning i amfiteatern komma. Å nej, jag vill inte ha massage, jag vill inte rida, jag vill inte åka på snorklingstur för det ska jag göra en annan dag. Redan efter en enda dag är jag trött på tjatet och då har det inte ens börjat på riktigt än. Jag tog mig upp till lunchen på strandrestaurangen. All inclusive är inte så dumt trots allt, man får ju massor av tid över när man kan äta snabbt, slipper leta restaurang till bra pris och mat för en vegetarian+fisk och vänta på att bli serverad och få nota. Maten är verkligen superb, underbar nygrillad fisk direkt upplagd på tallriken. Maten försvinner lätt ner i magen och man känner sig inte äckligt mätt på något sätt. Bara det inte är den färgglada fisken där ute i revet jag äter. Nej det kan det väl inte vara? Det står ju fiske förbjudet!

Nu tog jag kameran över axeln, lämnade strandsängen och vandrade iväg söderut i den djupa sanden mot Marsa Mubarak. Där ska finnas sköldpaddor överallt! Vandringen var något längre än vad jag trodde och väldigt öde. När jag kom fram var där tre snorklingsbåtar och en segelbåt, dom som går i skytteltrafik med turister hela dagarna från Port Ghalib, förtöjda en bit ut. Det fanns inte en människa på stranden!, inte en enda sköldpadda heller! Men lugn och ro, vackra klippformationer och utsikt över… just det: sanden! 

Jag mötte två andra som satte sig i en sanddyn och så gjorde jag också en bit ifrån i lä. Jag älskar när jag hittar ett eget ställe där det är tyst och ingen som tjatar om båtturer och rida kamel. Där var mitt ställe på den här resan och det hittade jag redan första dagen! Kameran fick jobba, som en galning, sanddyner och strandbilder och landskap. På hotellet har jag fotat blommor och träd, här är som en stor trädgård. Det finns vita hägrar som verkar helt tama och en av dom tiggde vid borden på lunchen, en annan hängde med mig genom trädgårdslandskapet som för att vara social. Det är urmysigt att vandra omkring här men det finns inte en enda bänk att sitta på.

Av någon anledning tror jag alltid att jag får rummet mest avsides. Nja inte riktigt denna gång men jag bor näst längst ut på hörnet och i rummet utanför mitt är det renovering. Fläktsystemet på rummet är det lyxigaste jag varit med om! Det går att få kalluft och värme, inställd på olika grader, med olika kraft på fläkten. Så på kvällen och morgonen kör jag 30 graders värme för att värma upp mig och på dagen kan det gå bra med 22 graders värme. Ja det är inte riktigt air condition time här i Egypten på vintern tycker jag även om egyptierna friskar på rätt bra i receptionen.

Efter middagen gick jag en trappa upp till shopping arkaden. Där köpte jag alltför dyra vykort och en mugg med bilder på Anubis och Nerfertari. Sen blev jag indragen till papyrusaffären. Mannen där förklarade allt för mig om papyrustillverkningen och målningarna. Mycket har hänt på 11 år. Nu kläds målningarna med glitter i silver och guld och det målas med fosfor rika färger så bilderna lyser i mörkret. Jag lovade komma tillbaka och köpa, det var ju oerhört vackert! Jag vill ha en Bastet som lyser i mörkret! Han frågade varför jag är ensam i Egypten. Ingen vill åka med mig, sa jag. Nej, sa han det skrivs ju mycket illa om Egypten, att det är farligt och så… Jag fick mitt namn skrivet på arabiska och bokstäverna förklarade för mig på baksidan av ett bokmärke och fick minsann lova att inte köpa någon papyrus i Assuan. Glad begav jag mig tillbaka men på hörnet blev jag inkallad till George, en kille från Luxor, och hans fina butik. Han gav mig en full rundvandring i sin ganska stora affär. Där fanns fler bergarter än jag någonsin sett på ett och samma ställe förut: basalt, lavasten, onyx, marmor, granit, alabaster, ”moon stone” med fosfor som lyser i mörkret… oj då, jag måste tillbaka till honom och handla. Jag undrar om jag kan ta hem den där stora Bastet som stod där högst upp på hyllan? George berättade om varje bergart och var den kom ifrån och visade en tatuering på sin handled föreställande ett koptiskt kors och talade om att han är kristen.

Resedagbok Egypten dag 1

15 januari-ankomsten till Egypten.

Väckarklockan ringde klockan 3, det var bara att ta sig upp. Det här var ju dagen jag väntat på så länge. Nu skulle jag äntligen få komma tillbaka till EGYPTEN. Jag hade sovit gott och avslappnat, all oro var borta, jag var lugn, den här resan skulle bli av. Väl på Landvetter gick allt som det brukar och flyget kom iväg på tid. Resan var väldigt bra och 5 timmar gick fort. Känslan i magen när norra änden av Sahara öknen dök upp framför planet var enorm. Vackert och ödsligt. Efter en stunds flygning över Egyptens öken dök Nilen och den gröna fåran längs floden upp och vi följde den ner mot mitten av Egypten då planet vek av mot Röda havets kust. Vid inflygningen till Marsa Alam passerade vi tätt över öknens höga berg och gjorde en gir ut över havet utanför Port Ghalib och mitt hotell. Där nere syntes en turkos lagun och korallrev och…  sand, vad annars? Landningen var perfekt och jag var i Egypten. Marsa Alams flygplats är ny och fräsch. Jag fick prov på den förstklassiga servicen här i Egypten med en gång. Vi blev visade till en kö för att få visum, sen vidare till en annan kö för att stämpla visumet och sedan vidare till en kille som skulle se så att visumet var stämplat. 

Efter några minuters färd i öknen med luftkonditionerad buss kom vi till Port Ghalib. Oj då! Här var det modernt och nytt: lägenhetshusen såg fräschare ut än någon annanstans jag varit. Mitt hotell ligger några kilometer från centrum och är som en liten by som jag redan gått vilse i flera gånger på några timmar. Här var det välkomstdrink, slussas vidare till lunchbuffé och sen peka ut sin resväska som senare levererades till dörren. Alla Egyptier ler och är vänliga och säger ”Hello”. Engelskan är dock lite av ett kapitel för sig själv här, det tar nog några dagar innan jag förstår den arabiska engelskan igen, men engelska talar dom hur som helst… kanske mer gärna än bra.

Jag har tagit en promenad runt den lilla hotellbyn och fryser. 20 grader är inget för mig, jag har satt på värmen i rummet. Det är blåsigt på den långa piren ut mot korallrevet och människor håller sig mest på bryggan. Där nere i vattnet: fiskar, koraller… sånt som jag aldrig sett förut.

Maten är god, mycket grönsaker och grönsaksgrytor. Himmelriket för en vegetarian. Servicen är tipp topp som jag förväntat mig. Imorgon ska jag och kameran ut på en tur runt omgivningarna, sen blir det lata timmar på stranden. Det är fantastiskt att vara tillbaka i Egypten. Jag känner mig lycklig.

Till Vänsterpartiet

Det är dags att på allvar ta tag i de problem som vi står inför i vården. Jag menar då den brist på utbildad och kompetent personal som det spås bli stor brist på på Sveriges sjukhus om inte utvecklingen vänder. Jag arbetar som biomedicinsk analytiker på ett av Sveriges stora universitetssjukhus. Där är missnöjet mot utebliven löneutveckling och nästan obefintlig möjlighet att påverka sin lön stort. Det spås bli stor brist, och är för all del redan brist, på specialistutbildade sjuksköterskor, allmänsjuksköterskor och biomedicinska analytiker i framtiden. Vi ser ett studentuppror ta fart där sjuksköterskestudenter kräver 24 000 kr i ingångslön för att ta ett sommarvikariat och på min arbetsplats nekar biomedicinska analytiker ett semestervikariat på grund av låg lön. Vi är mestadels kvinnor, vi är akademiker med hög kompetens, legitimerade med ett stort ansvar och är otroligt viktiga för samhället. Nästan dagligen går det att läsa om vinster i välfärden och höga chefslöner så pengar finns, det gäller bara att omfördela och satsa rätt. Min förhoppning är att Vänsterpartiet på allvar nu börjar driva frågan om högre löner för oss med akademisk utbildning i den offentliga sektorn för där finns många röster att hämta.

Viktoria Eliasson
Vänsterpartist och biomedicinsk analytiker

Till mitt fackförbund

Jag är biomedicinsk analytiker och nybliven medlem i Naturvetarna. Jag
arbetar i den offentliga vården och jag ser på mitt medlemskap i
Naturvetarna med glädje eftersom jag som biomedicinsk analytiker alltid
sett mig mer som naturvetare än vårdpersonal. Vi biomedicinska analytiker
känner oss ofta som en bortglömd grupp både inom fackförbund och hos
arbetsgivaren men vi utför ett stort och viktigt arbete i vårdkedjan och
har hög kompetens både medicinskt och tekniskt. Det är därför mycket
tråkigt att vi har dålig löneutveckling, låg ingångslön och mycket
liten möjlighet att påverka vår lön. Som medlem i Naturvetarna har jag
förhoppningar om att mitt yrke ska synas mer, vår status ska öka och att
Naturvetarna arbetar aktivt för att vi ska få betalt för den kompetens
och utbildning vi besitter.

Viktoria Eliasson
Biomedicinsk analytiker

Att vara vegetarian

Oj, vill du ha en vegeburgare? Då dröjer det 15 minuter. Oj, har du beställt vegetariskt? Vänta ska vi se. Oj, de vegetariska biffarna är inte uppvärmda än, går det bra att vänta? Nej vi har ingen sojakorv den är slut.

Ja så är det mer eller mindre alltid, om det nu är så att det finns vegetariskt alls. Allt som oftast får vegetarianen vara utan korv efter konserten eller inte hitta någon restaurant att äta på under utlandsresan. Eller så får man äta potatis och ris och grönsaker och hopppa över huvudrätten vid en buffé. Eller kanske man kan peta ut skinkbitarna ur smörgåstårtan?

Det är fortfarande inte lätt men det har blivit mycket bättre. Senaste konferensen med jobbet till exempel, då var även den vegetariska menyn specificerad. Det har jag adrig varit med om förut. Alltid har man suttit där spänd av förväntan inför vad man ska få att äta när alla andra har ätit upp. Jag gör mina påpekanden, till exempel till resebolagen att dom lite mer kan beskriva resmålen utifrån maten. Samos till exemple, en katastrof för en vegetarian.

Nu äter jag visserligen fisk men platser som Samos kunde inte riktigt tillfredsställa det behovet på ett bra sätt heller. Jag åt mina påsar med pastasås och soppa jag tagit med hemifrån och lagade till i min lilla lägenhet. Danmark och Tyskland undviker jag. Egypten och Italien älskar jag. Flygplansmaten varierar mellan vegetariskt och veganskt fast jag alltid beställer vegetariskt med mjök och ägg.

Jag tvingar aldirg någon annan att ta till sig mina tankar om mat. Enbart när jag får höra "å, det är ju så gott med kött!" Då kommer det: det är inte gott med kött alls! Nej, jag tycker faktiskt inte det, det är bara köttätarnas sätt att provocera och tro att det är synd om mig. Jag tycker inte om kött därför att det har hela mitt liv fått mig att bli ledsen. Jag älskar djur. Jag är inte vegetarian för att det är miljövänligt eller ens för att djur behandlas illa. Nej, helt enkelt i grund och botten för att jag älskar djur för mycket för att kunna äta dom. Det sitter djupt rotat i min själ. Sen att jag gör en personlig insats för miljön eller att jag bojkottar dålig djurhantering eller jakt det är ju bara bonus som får mig att känna mig extra stark i mina livsval.

Så varför äter jag då fisk? Ja det är en intresseant fråga, allra helst efter att jag snorklat bland sötnosarna i Röda Havet. Men det finns inget enkelt svar på alla frågor och jag vet helt enkelt inte. Jag tycker fisk är gott och så länge den är fångad på ett uthålligt sätt och inte skadar delfiner så får det gå bra så länge. Livet skulle nog bli alltför komplicerat annars och alltför tråkigt. Då skulle det ju inte finnas något alls att äta på Samos.

Drömmen om Teneriffa

Det var i mars månad 2003 som jag landade på Teneriffa. Teneriffa var då inte något annat än en passage för att kunna komma till La Gomera. Bussfärden genom Los Cristianos kändes okej men att stå i hamnen och se den långa stranden packad med parasoller och turister gjorde mig lite rädd. La Gomera var mitt första möte med Kanarieöarna och oj så mycket fördomar jag hade. Det var nog dessa fördomar mot Kanarieöarna som gjorde att jag inte kunde uppskatta det första mötet med Teneriffa.
La Gomera var det ljuvligaste jag upplevt och är än idag det ljuvligaste jag upplevt. På vägen hem väcktes nog tanken att ja, kanske, en dag, den dagen då jag vågar mig på en restresa så kanske ja, Teneriffa kanske. Nu har det gått några år och tanken har väl funnits kvar men inte växt sig starkare. Det var först när min resa till Egypten blev inställd och jag fick träffa den magiska ön Lanzarote för första gången som jag förstod att det finns något där i alla dom Kanariska öarna som är helt skilt från den bild som jag tidigare hade. Kanarieöarna är ett underverk i spännande naturfenomen och vackra vyer. Dessutom var det första platsen där jag såg vilda delfiner. På Lanzarote väcktes återigen tanken på Teneriffa. När jag så i julas stod beredd att åka till Egypten och plötsligt drabbades av en kris då uppstod den krisen just på grund av att jag plötsligt så mycket ville till Teneriffa så jag nästan bokade om allt. Nu är vi här, mars 2012, och Teneriffa ska det bli, kommer det att bli, januari 2013. Min bild av Teneriffa är vulkaner, vandringar längs raviner, delfiner och lavastränder och ett evigt lugn och en evig tystnad där bara havets brus hörs. Jag drömmer om att sitta på en bänk och se ut över La Gomera och de stora klipporna Los Gigantes. Efter Valle Gran Rey på La Gomera och Playa Blanca på Lanzarote är jag redo för att låta Los Gigantes på Teneriffa fånga mitt hjärta.