Jag är Biomedicinsk analytiker och det är jag stolt över.

Jag är Biomedicinsk analytiker. Jag arbetar på laboratorium och är en mycket viktig del av vårdkedjan. Utan oss ingen vård, finns inte vi uppstår samhällsfara (enl. senaste vårdstrejken). Jag har en specifik utbildning som ger både legitimation och kandidatexamen. Enbart en utbildad legitimerad Biomedicinsk analytiker får utföra mitt jobb. Jag har stora medicinska kunskaper kombinerat med hög teknisk kompetens. Allt jag gör utför jag på eget ansvar. Varje prov ska jag bedöma utifrån mina medicinska kunskaper tillsammans med mina tekniska kunskaper om respektive instrument och det förarbete jag gjort. Det krävs lång upplärningstid på varje arbetsplats och varje nytt moment. Utan en Biomedicinsk analytiker ingen diagnos.

Ändå räknas vi inte, ändå tas vi för givet. När jag kräver högre lön får jag höra saker som "varför valde du det yrket då om det är så dåligt betalt?" "ni gör väl inget viktigt, ni trycker ju bara på en knapp"  "jag tycker det är viktigare att det finns mobiltelefoner". Vi har inte allmänheten med oss, vi har inte arbetsgivaren med oss (outbildad personal kan gärna ha högre lön än utbildad enligt den), vi har inte regeringen med oss och i regionen har bildats en sk kartell där man inte kan begära högre lön när man byter arbetsplats för man får inte locka medarbetare att flytta runt. Allra värst är nog att inte ens fackliga representanter högre upp i hierarkin tror på oss (vi har visst inget särskilt eget ansvar eller viktiga arbetsuppgifter). Det har gjort att mitt vänsterhjärta och min tro på fackföreningarnas betydelse blivit sårat i grunden.

I förhållande till andra akademiska utbildningar med liknande längd och utbildning ligger vi lågt, kanske lägst. Då räknar jag också in sjuksköterskorna i vår grupp, dom sitter i samma båt. Efter varje års stora avtalsrörelser är vår procentsats på avtalet alltid lägre än på andra avtal (oftast).

Att arbetsinsatsen inte känns betydelsefull skapar passivitet. Man vill inte utvecklas, man vill inte kämpa, man vill inte driva arbetsplatsen framåt. Jag älskar mitt jobb, jag är stolt över det jag gör, jag vill hela tiden utvecklas. Men jag har på sista tiden mött passivitet och inställning att det inte spelar någon roll att lära sig mer, man får inget för det ändå. Det är en farlig utveckling. Det för samhället åt fel håll. Det bästa jag kan göra är att rekommendera unga människor att inte söka sig till mitt yrke för då blir det brist och brist är det enda, har vi fått höra, som kan få upp lönen. Brist kommer det bli, den kommer ganska snart. Då kommer vi stå där, då kommer sjukvården bli lidande. Då kanske politikerna börja förstå, men bara kanske. När politikerna förstår har det nog redan uppstått en samhällsfara tror jag. Tills dess kommer jag fortsätta att åtminstone njuta av att jag har ett mycket spännande och intressant jobb där jag trots allt känner mig betydelsefull. Att det är ett kvinnodominerat yrke har jag då inte ens nämnt.

Tack för jobbskatteavdraget!

När Alliansen lurade till sig makten i Sverige genom att erbjuda människor som redan har allt de behöver ännu mer som de inte behöver fick ju även jag lite tillskott i kassan. Tack säger organisationer som Djurens rätt, Djurrättsalliansen och WSPA och diverse andra som jobbar för djurens väl. Nu kan jag ge dem mer för att jobba för sånt som vår regering helst jobbar emot. Jag längtar fortfarande efter den dag då Sverige inte tillåter att djur dödas för sin päls skull, då inte fler vargar skoningslöst ska mördas, då griskultingar ska slippa ha smärta vid en kastrering och då hatade vilda katter ska slippa skjutas. Så tack för jobbskatteavdraget! Kampen för dom utan röst går vidare!

Egypten resedagbok del 3

 17 januari-Port Ghalib 

Nu har jag precis avnjutit en stor middagsbuffé med franskt tema. Mmm, så gott det var, speciellt den gröna moussen till efterrätt. Det är så mycket mat att välja på och sist jag såg så mycket mat att välja på var just i Egypten för 11 år sedan. Dagens stora upptäckt är burken med frystorkat kaffe bredvid kaffetanken. Morgonens kaffe var knappt ljusbrunt och jag började ge upp, vid lunchen såg jag den: burken! Det var bara till att ösa i två rågade skedar till det färgade vattnet och röra om. Men det är någon grekisk historia det där kaffet och inte särskilt gott. Suck, det här är inget kaffeland, inte ens cappuccinon jag betalade extra för under förmiddagen var tillräckligt god för att tillfredställa mig. 

Dagen började annars med en skön stund i solen på balkongen. Vid 11 gick hotellbussen in till Port Ghalib och vi var 5 personer som kröp in i den lilla minibussen där det spelades arabisk dansmusik på högsta volym så hela den lilla bussen skakade. ”Disco” sa chauffören och satte iväg mot Port Ghalib med gasen i botten. Hjälp! Det här var nog nästan snäppet värre än den där taxifärden i Budapest 1990. Precis som på den färden fann jag inget säkerhetsbälte. Jag vågade inte titta framåt, knappt åt sidan heller. Men vi kom fram välbehållna till ett nästan folktomt Port Ghalib. Stackars egyptierna, kafféerna gapade tomma och jag var nog den enda som besökt basargatan den dagen tror jag. Nåja, det började redan nere på kajen där det var korallrev och fiskar att titta på. Hur nära kajkanten man än gick så fick man minsann inte vara ifred för de butiksinnehavare som fanns på andra sidan gatan. ”Hello”, ”Where are you from?”, ”What’s your name?”, ”Take a look in my shop, only the best prices”. Jag svarar alltid artigt, tack men nej, senare kanske. “Promise?” ja, jag lovar. När jag kom fram till basargatan blev jag indragen i första bästa butik. Jag kunde inte hålla mig utan ville ha en Bastet i guldglans. Brons, sa killen i affären. Jag är inte bra på att pruta så jag betalade alldeles för mycket och det ser mer ut som koppar än brons. Men han lovade ju: ”for you the best price”! Han hade bilder på Che Guevara i sin butik. Sen blev jag bjuden över till kusinens butik för att lukta på kryddor och parfym. Där fick jag underbart starkt svart te och en puff att sitta på. Kusinen pratade ryska med två andra kunder och killen jag handlat hos viskade till mig: ”I don’t like russians”. Han berättade att han jobbar på flygplatsen också, egyptier behöver mer än ett jobb för att överleva. Nåväl, jag sa att jag inte gillar kryddor, måste tillbaka till lunchen på hotellet och lovade att komma tillbaka. Jag gick en stund till stranden och satte mig och solade innan färden gick tillbaka mot hotellet. Port Ghalib vill jag kanske inte tillbaka till, lite för sterilt och konstruerat utan charm och tyvärr inget liv och rörelse.

Dagbok Egypten dag 2

16 januari-en dag på stranden, hmm nä… en dag i sanden.

Ah, Sweden! God morgon, smaklig måltid!, utbrister servitören som jag som hastigast såg vid lunchen igår, när jag kommer till den stora frukostbuffén. Ja, suck, dom har lärt sig svenska här, tyska och italienska också. Frukosten var superb, så mycket olika brödsorter att välja på och så fantastiskt god ost och fruktsallad och för att inte tala om den gröna yoghurten! Men… kaffet! Oj oj kaffet! Det är brunt vatten. Jag skojar inte, det är minimalt med kaffepulver i det, suck. Vilken tur att det finns vattenkokare och Nescafé på rummet så jag kan friska på lite med min egen blandning.

Morgonen var kylig och jag hade stigit upp redan 6.30. Men på min balkong stekte solen på och det blev en härlig morgontimme där på en stol. Sedan var det dags att packa väskan och utforska stranden. Det var fortfarande tidigt och jag skaffade en gratis handduk och fick en plats under en halmparasoll närmast vattnet. Nu var det plötsligt rejält hett. Efter någon timmes solande på den helt vindstilla stranden med ett vindskydd i ryggen blev jag sugen, sugen på att bada! Jag hämtade snorkel och cyklop och gjorde som alla andra: begav mig ut på en långa piren. Ah, vattnet var helt okej kallt och när man vet att något magiskt väntar där nere så gick det fort att komma i. Bara viljan finns så klarar jag det jag med. Oj, där var det fiskar i glada färger och koraller. Det blev en stunds simmande men när jag kom upp huttrade jag allt bra mycket och kroppen sved av det salta vattnet. Saltet trängde in i varenda liten por och sved. Här är torrt, torrt så det känns som det går att tända eld på luften, vilket gör att mina händer och fötter svider extra mycket av sand och salt. Det är smörja, smörja, smörja som gäller. Nåja, man torkar snabbt i solen då i alla fall och jag tog mig någon timme till på solsängen innan vinden kom. Den är riktigt kall. Och med vinden började också diverse erbjudande om massage, ridning på häst och kamel, snorkling och kvällsunderhållning i amfiteatern komma. Å nej, jag vill inte ha massage, jag vill inte rida, jag vill inte åka på snorklingstur för det ska jag göra en annan dag. Redan efter en enda dag är jag trött på tjatet och då har det inte ens börjat på riktigt än. Jag tog mig upp till lunchen på strandrestaurangen. All inclusive är inte så dumt trots allt, man får ju massor av tid över när man kan äta snabbt, slipper leta restaurang till bra pris och mat för en vegetarian+fisk och vänta på att bli serverad och få nota. Maten är verkligen superb, underbar nygrillad fisk direkt upplagd på tallriken. Maten försvinner lätt ner i magen och man känner sig inte äckligt mätt på något sätt. Bara det inte är den färgglada fisken där ute i revet jag äter. Nej det kan det väl inte vara? Det står ju fiske förbjudet!

Nu tog jag kameran över axeln, lämnade strandsängen och vandrade iväg söderut i den djupa sanden mot Marsa Mubarak. Där ska finnas sköldpaddor överallt! Vandringen var något längre än vad jag trodde och väldigt öde. När jag kom fram var där tre snorklingsbåtar och en segelbåt, dom som går i skytteltrafik med turister hela dagarna från Port Ghalib, förtöjda en bit ut. Det fanns inte en människa på stranden!, inte en enda sköldpadda heller! Men lugn och ro, vackra klippformationer och utsikt över… just det: sanden! 

Jag mötte två andra som satte sig i en sanddyn och så gjorde jag också en bit ifrån i lä. Jag älskar när jag hittar ett eget ställe där det är tyst och ingen som tjatar om båtturer och rida kamel. Där var mitt ställe på den här resan och det hittade jag redan första dagen! Kameran fick jobba, som en galning, sanddyner och strandbilder och landskap. På hotellet har jag fotat blommor och träd, här är som en stor trädgård. Det finns vita hägrar som verkar helt tama och en av dom tiggde vid borden på lunchen, en annan hängde med mig genom trädgårdslandskapet som för att vara social. Det är urmysigt att vandra omkring här men det finns inte en enda bänk att sitta på.

Av någon anledning tror jag alltid att jag får rummet mest avsides. Nja inte riktigt denna gång men jag bor näst längst ut på hörnet och i rummet utanför mitt är det renovering. Fläktsystemet på rummet är det lyxigaste jag varit med om! Det går att få kalluft och värme, inställd på olika grader, med olika kraft på fläkten. Så på kvällen och morgonen kör jag 30 graders värme för att värma upp mig och på dagen kan det gå bra med 22 graders värme. Ja det är inte riktigt air condition time här i Egypten på vintern tycker jag även om egyptierna friskar på rätt bra i receptionen.

Efter middagen gick jag en trappa upp till shopping arkaden. Där köpte jag alltför dyra vykort och en mugg med bilder på Anubis och Nerfertari. Sen blev jag indragen till papyrusaffären. Mannen där förklarade allt för mig om papyrustillverkningen och målningarna. Mycket har hänt på 11 år. Nu kläds målningarna med glitter i silver och guld och det målas med fosfor rika färger så bilderna lyser i mörkret. Jag lovade komma tillbaka och köpa, det var ju oerhört vackert! Jag vill ha en Bastet som lyser i mörkret! Han frågade varför jag är ensam i Egypten. Ingen vill åka med mig, sa jag. Nej, sa han det skrivs ju mycket illa om Egypten, att det är farligt och så… Jag fick mitt namn skrivet på arabiska och bokstäverna förklarade för mig på baksidan av ett bokmärke och fick minsann lova att inte köpa någon papyrus i Assuan. Glad begav jag mig tillbaka men på hörnet blev jag inkallad till George, en kille från Luxor, och hans fina butik. Han gav mig en full rundvandring i sin ganska stora affär. Där fanns fler bergarter än jag någonsin sett på ett och samma ställe förut: basalt, lavasten, onyx, marmor, granit, alabaster, ”moon stone” med fosfor som lyser i mörkret… oj då, jag måste tillbaka till honom och handla. Jag undrar om jag kan ta hem den där stora Bastet som stod där högst upp på hyllan? George berättade om varje bergart och var den kom ifrån och visade en tatuering på sin handled föreställande ett koptiskt kors och talade om att han är kristen.

Resedagbok Egypten dag 1

15 januari-ankomsten till Egypten.

Väckarklockan ringde klockan 3, det var bara att ta sig upp. Det här var ju dagen jag väntat på så länge. Nu skulle jag äntligen få komma tillbaka till EGYPTEN. Jag hade sovit gott och avslappnat, all oro var borta, jag var lugn, den här resan skulle bli av. Väl på Landvetter gick allt som det brukar och flyget kom iväg på tid. Resan var väldigt bra och 5 timmar gick fort. Känslan i magen när norra änden av Sahara öknen dök upp framför planet var enorm. Vackert och ödsligt. Efter en stunds flygning över Egyptens öken dök Nilen och den gröna fåran längs floden upp och vi följde den ner mot mitten av Egypten då planet vek av mot Röda havets kust. Vid inflygningen till Marsa Alam passerade vi tätt över öknens höga berg och gjorde en gir ut över havet utanför Port Ghalib och mitt hotell. Där nere syntes en turkos lagun och korallrev och…  sand, vad annars? Landningen var perfekt och jag var i Egypten. Marsa Alams flygplats är ny och fräsch. Jag fick prov på den förstklassiga servicen här i Egypten med en gång. Vi blev visade till en kö för att få visum, sen vidare till en annan kö för att stämpla visumet och sedan vidare till en kille som skulle se så att visumet var stämplat. 

Efter några minuters färd i öknen med luftkonditionerad buss kom vi till Port Ghalib. Oj då! Här var det modernt och nytt: lägenhetshusen såg fräschare ut än någon annanstans jag varit. Mitt hotell ligger några kilometer från centrum och är som en liten by som jag redan gått vilse i flera gånger på några timmar. Här var det välkomstdrink, slussas vidare till lunchbuffé och sen peka ut sin resväska som senare levererades till dörren. Alla Egyptier ler och är vänliga och säger ”Hello”. Engelskan är dock lite av ett kapitel för sig själv här, det tar nog några dagar innan jag förstår den arabiska engelskan igen, men engelska talar dom hur som helst… kanske mer gärna än bra.

Jag har tagit en promenad runt den lilla hotellbyn och fryser. 20 grader är inget för mig, jag har satt på värmen i rummet. Det är blåsigt på den långa piren ut mot korallrevet och människor håller sig mest på bryggan. Där nere i vattnet: fiskar, koraller… sånt som jag aldrig sett förut.

Maten är god, mycket grönsaker och grönsaksgrytor. Himmelriket för en vegetarian. Servicen är tipp topp som jag förväntat mig. Imorgon ska jag och kameran ut på en tur runt omgivningarna, sen blir det lata timmar på stranden. Det är fantastiskt att vara tillbaka i Egypten. Jag känner mig lycklig.

Till Vänsterpartiet

Det är dags att på allvar ta tag i de problem som vi står inför i vården. Jag menar då den brist på utbildad och kompetent personal som det spås bli stor brist på på Sveriges sjukhus om inte utvecklingen vänder. Jag arbetar som biomedicinsk analytiker på ett av Sveriges stora universitetssjukhus. Där är missnöjet mot utebliven löneutveckling och nästan obefintlig möjlighet att påverka sin lön stort. Det spås bli stor brist, och är för all del redan brist, på specialistutbildade sjuksköterskor, allmänsjuksköterskor och biomedicinska analytiker i framtiden. Vi ser ett studentuppror ta fart där sjuksköterskestudenter kräver 24 000 kr i ingångslön för att ta ett sommarvikariat och på min arbetsplats nekar biomedicinska analytiker ett semestervikariat på grund av låg lön. Vi är mestadels kvinnor, vi är akademiker med hög kompetens, legitimerade med ett stort ansvar och är otroligt viktiga för samhället. Nästan dagligen går det att läsa om vinster i välfärden och höga chefslöner så pengar finns, det gäller bara att omfördela och satsa rätt. Min förhoppning är att Vänsterpartiet på allvar nu börjar driva frågan om högre löner för oss med akademisk utbildning i den offentliga sektorn för där finns många röster att hämta.

Viktoria Eliasson
Vänsterpartist och biomedicinsk analytiker

Till mitt fackförbund

Jag är biomedicinsk analytiker och nybliven medlem i Naturvetarna. Jag
arbetar i den offentliga vården och jag ser på mitt medlemskap i
Naturvetarna med glädje eftersom jag som biomedicinsk analytiker alltid
sett mig mer som naturvetare än vårdpersonal. Vi biomedicinska analytiker
känner oss ofta som en bortglömd grupp både inom fackförbund och hos
arbetsgivaren men vi utför ett stort och viktigt arbete i vårdkedjan och
har hög kompetens både medicinskt och tekniskt. Det är därför mycket
tråkigt att vi har dålig löneutveckling, låg ingångslön och mycket
liten möjlighet att påverka vår lön. Som medlem i Naturvetarna har jag
förhoppningar om att mitt yrke ska synas mer, vår status ska öka och att
Naturvetarna arbetar aktivt för att vi ska få betalt för den kompetens
och utbildning vi besitter.

Viktoria Eliasson
Biomedicinsk analytiker