Tack för jobbskatteavdraget!

När Alliansen lurade till sig makten i Sverige genom att erbjuda människor som redan har allt de behöver ännu mer som de inte behöver fick ju även jag lite tillskott i kassan. Tack säger organisationer som Djurens rätt, Djurrättsalliansen och WSPA och diverse andra som jobbar för djurens väl. Nu kan jag ge dem mer för att jobba för sånt som vår regering helst jobbar emot. Jag längtar fortfarande efter den dag då Sverige inte tillåter att djur dödas för sin päls skull, då inte fler vargar skoningslöst ska mördas, då griskultingar ska slippa ha smärta vid en kastrering och då hatade vilda katter ska slippa skjutas. Så tack för jobbskatteavdraget! Kampen för dom utan röst går vidare!

Egypten resedagbok del 3

 17 januari-Port Ghalib 

Nu har jag precis avnjutit en stor middagsbuffé med franskt tema. Mmm, så gott det var, speciellt den gröna moussen till efterrätt. Det är så mycket mat att välja på och sist jag såg så mycket mat att välja på var just i Egypten för 11 år sedan. Dagens stora upptäckt är burken med frystorkat kaffe bredvid kaffetanken. Morgonens kaffe var knappt ljusbrunt och jag började ge upp, vid lunchen såg jag den: burken! Det var bara till att ösa i två rågade skedar till det färgade vattnet och röra om. Men det är någon grekisk historia det där kaffet och inte särskilt gott. Suck, det här är inget kaffeland, inte ens cappuccinon jag betalade extra för under förmiddagen var tillräckligt god för att tillfredställa mig. 

Dagen började annars med en skön stund i solen på balkongen. Vid 11 gick hotellbussen in till Port Ghalib och vi var 5 personer som kröp in i den lilla minibussen där det spelades arabisk dansmusik på högsta volym så hela den lilla bussen skakade. ”Disco” sa chauffören och satte iväg mot Port Ghalib med gasen i botten. Hjälp! Det här var nog nästan snäppet värre än den där taxifärden i Budapest 1990. Precis som på den färden fann jag inget säkerhetsbälte. Jag vågade inte titta framåt, knappt åt sidan heller. Men vi kom fram välbehållna till ett nästan folktomt Port Ghalib. Stackars egyptierna, kafféerna gapade tomma och jag var nog den enda som besökt basargatan den dagen tror jag. Nåja, det började redan nere på kajen där det var korallrev och fiskar att titta på. Hur nära kajkanten man än gick så fick man minsann inte vara ifred för de butiksinnehavare som fanns på andra sidan gatan. ”Hello”, ”Where are you from?”, ”What’s your name?”, ”Take a look in my shop, only the best prices”. Jag svarar alltid artigt, tack men nej, senare kanske. “Promise?” ja, jag lovar. När jag kom fram till basargatan blev jag indragen i första bästa butik. Jag kunde inte hålla mig utan ville ha en Bastet i guldglans. Brons, sa killen i affären. Jag är inte bra på att pruta så jag betalade alldeles för mycket och det ser mer ut som koppar än brons. Men han lovade ju: ”for you the best price”! Han hade bilder på Che Guevara i sin butik. Sen blev jag bjuden över till kusinens butik för att lukta på kryddor och parfym. Där fick jag underbart starkt svart te och en puff att sitta på. Kusinen pratade ryska med två andra kunder och killen jag handlat hos viskade till mig: ”I don’t like russians”. Han berättade att han jobbar på flygplatsen också, egyptier behöver mer än ett jobb för att överleva. Nåväl, jag sa att jag inte gillar kryddor, måste tillbaka till lunchen på hotellet och lovade att komma tillbaka. Jag gick en stund till stranden och satte mig och solade innan färden gick tillbaka mot hotellet. Port Ghalib vill jag kanske inte tillbaka till, lite för sterilt och konstruerat utan charm och tyvärr inget liv och rörelse.