Jag är Biomedicinsk analytiker. Jag arbetar på laboratorium och är en mycket viktig del av vårdkedjan. Utan oss ingen vård, finns inte vi uppstår samhällsfara (enl. senaste vårdstrejken). Jag har en specifik utbildning som ger både legitimation och kandidatexamen. Enbart en utbildad legitimerad Biomedicinsk analytiker får utföra mitt jobb. Jag har stora medicinska kunskaper kombinerat med hög teknisk kompetens. Allt jag gör utför jag på eget ansvar. Varje prov ska jag bedöma utifrån mina medicinska kunskaper tillsammans med mina tekniska kunskaper om respektive instrument och det förarbete jag gjort. Det krävs lång upplärningstid på varje arbetsplats och varje nytt moment. Utan en Biomedicinsk analytiker ingen diagnos.
Ändå räknas vi inte, ändå tas vi för givet. När jag kräver högre lön får jag höra saker som "varför valde du det yrket då om det är så dåligt betalt?" "ni gör väl inget viktigt, ni trycker ju bara på en knapp" "jag tycker det är viktigare att det finns mobiltelefoner". Vi har inte allmänheten med oss, vi har inte arbetsgivaren med oss (outbildad personal kan gärna ha högre lön än utbildad enligt den), vi har inte regeringen med oss och i regionen har bildats en sk kartell där man inte kan begära högre lön när man byter arbetsplats för man får inte locka medarbetare att flytta runt. Allra värst är nog att inte ens fackliga representanter högre upp i hierarkin tror på oss (vi har visst inget särskilt eget ansvar eller viktiga arbetsuppgifter). Det har gjort att mitt vänsterhjärta och min tro på fackföreningarnas betydelse blivit sårat i grunden.
I förhållande till andra akademiska utbildningar med liknande längd och utbildning ligger vi lågt, kanske lägst. Då räknar jag också in sjuksköterskorna i vår grupp, dom sitter i samma båt. Efter varje års stora avtalsrörelser är vår procentsats på avtalet alltid lägre än på andra avtal (oftast).
Att arbetsinsatsen inte känns betydelsefull skapar passivitet. Man vill inte utvecklas, man vill inte kämpa, man vill inte driva arbetsplatsen framåt. Jag älskar mitt jobb, jag är stolt över det jag gör, jag vill hela tiden utvecklas. Men jag har på sista tiden mött passivitet och inställning att det inte spelar någon roll att lära sig mer, man får inget för det ändå. Det är en farlig utveckling. Det för samhället åt fel håll. Det bästa jag kan göra är att rekommendera unga människor att inte söka sig till mitt yrke för då blir det brist och brist är det enda, har vi fått höra, som kan få upp lönen. Brist kommer det bli, den kommer ganska snart. Då kommer vi stå där, då kommer sjukvården bli lidande. Då kanske politikerna börja förstå, men bara kanske. När politikerna förstår har det nog redan uppstått en samhällsfara tror jag. Tills dess kommer jag fortsätta att åtminstone njuta av att jag har ett mycket spännande och intressant jobb där jag trots allt känner mig betydelsefull. Att det är ett kvinnodominerat yrke har jag då inte ens nämnt.
